Av Davor Zovko

Större delen av denna text är hämtad ur min D-uppsats.

Ordet heraldik kommer från det germaniska ordet Herold, i modern svenska härold, vilket utvecklades från det forngermaniska ordet hariovisio eller hariovald som betecknade en person kunnig i att tyda symboler för gudar och släkter (Brajkovic 1995). Neubecker (1997) skriver att heraldiska regler har skapats av härolder och att man av den anledning kallar för heraldiskt allt som är förknippat med vapen samt att kunskapen och konsten om vapen kallas för heraldik. Wasling (1997) och von Volborth (1973) skriver också att ordet heraldik utvecklades från titeln härold.

Det är just vad heraldik är: läran om vapen. Heraldik kan även definieras som ett system av regler vilka reglerar vapnens utseende, vapnens bruk samt vapnens ärvande. Dessutom betraktas heraldik som historiens hjälpvetenskap (Raneke 1995b, Zmajic 1996, Zovko 1998).

Vapen är det centrala föremålet för heraldik som vetenskap samt det obligatoriska motivet för heraldisk konst.

Vapen definieras som färgade, ärftliga och permanenta symboler för personer, familjer, släkter, företag, kyrkliga dignitärer, städer, kommuner mm. Dessa symboler framställs med hjälp av medeltida redskap: sköldar och hjälmar (Brajkovic 1995).

En liknande definition (Andersson 1993) betecknar vapen som märken vilka representerar släkter samt fysiska eller juridiska personer, på samma sätt som namn fast i bildform. Denna definition har utvecklats från Arvid Berghmans välkända definition som säger att vapnet är för ögat vad namnet är för örat.

Bäckmark och Wasling (2001) definierar vapen som en bild. Den har en dekorativ funktion. Bilden är ett tecken på sin ägares identitet och måste därför vara unik. Den är också fast associerad till ägaren över tid.

Figur 1. Vapen är en bild som har en dekorativ funktion och är ett tecken på på sin ägares identitet. Teckning Davor Zovko.

Berghman (1987) skriver:
Vad är då ett vapen? Vapen äro enskilda personer, släkter eller samfälligheter av olika slag representerade idéer, som givits gestalt enligt vissa av den heraldiska vetenskapen under tidernas lopp utformade regler (…) (s. 6).

Denna definition, de tidigare nämnda definitionerna samt alla andra definitioner av vapen är överens om att ett tecken eller märke måste utformas enligt heraldikens regler för att det ska kunna betraktas som ett vapen.

Ett vapen som symbol måste också kunna avbildas på någon yta.

Von Volborth (1981) skriver att sköld är den enda obligatoriska delen av ett vapen. Sköld kan användas ensam, utan några andra delar av vapen. Merparten av alla vapen för städer samt kvinnliga vapen i många länder, består av enbart sköld. Sköld är den yta på vilken ett vapenmärke avbildas.

Figur 2. Sköld är den enda obligatoriska delen av ett vapen. Ett vapen kan bestå av enbart en sköld.

Ett vapen som består av en sköld, en hjälm med hjälmtäcke och en hjälmprydnad är ett fullständigt vapen (Zovko 1998). Bäckmark och Wasling (2001) skriver att ett fullständigt vapen består av en sköld och en hjälmprydnad. De påpekar att hjälmens funktion är endast att bära upp hjälmprydnaden.

Figur 3. Ett fullständigt vapen består av en sköld (1), en hjälm (2) med hjälmtäcke (3) och en hjälmprydnad(4) (Zovko 1998, s. 24). Teckning Davor Zovko.

Vapen kan ha även andra delar. Dessa är: valspråk, sköldhållare, postament, kronor och andra. Valspråk är en komprimerad mening som oftast återspeglar vapenbärarens livsfilosofi. Valspråk skrivs på ett band som placeras omedelbart under skölden. Sköldhållare är oftast människo- eller djurfigurer som, stående på postamentet, flankerar och håller skölden. Krona placeras på hjälmen. Om vapnet avbildas utan någon hjälm eller med fler hjälmar, placeras kronan över skölden, respektive både över skölden och på hjälmarna.

Figur 4. Ett vapens delar. 1 – Rangkrona, 2 – Hjälm (Bygel-, Öppen), 3 – Halsklenod, 4 – Hjälmtäcke, 5 – Sköldhållare, 6 – Postament, 7 – Hjälmprydnad, 8 – Vulst (Hjälmbindel), 9 – Stor (friherrlig) krona, 10 – (Huvud)sköld, 11 – Hjärtsköld, 12 – Sköldemärke, 13 – Devis (Motto, valspråk) (Raneke 1990, s. 132). Teckning Jan Raneke.

Några av dessa delar är också symboler för status. Sköldhållare får i Sverige bäras bara i högadliga vapen (Bäckmark och Wasling 2001). Kronor i ett vapen visar att vapenägaren är adlig (Bäckmark och Wasling 2001). På adliga vapen använder man i Sverige tre typer av kronor: adliga, friherrliga och grevliga (Raneke 1990).

Figur 5. Rangkronor. 1 – Obetitlad adel, 2 – Friherrar, 3 – Grevar (Raneke 1990, s. 132). Teckning Jan Raneke.

Även hjälm används som rangtecken. En kunglig förordning fastställde år 1762 att öppen hjälm fick finnas enbart på adliga vapen medan den slutna hjälmen fick brukas av vem som helst (Berghman 1934). Högadliga vapen avbildas även med fler än en hjälm (Bäckmark och Wasling 2001). Friherrliga vapen kan förses med två- och grevliga med tre hjälmar.

Figur 6. Öppen och sluten hjälm. Öppen hjälm används enbart i adliga vapen medan sluten hjälm kan finnas i vilka vapen som helst (Zovko 1998, s. 26). Teckning Davor Zovko.

Bilder med vapen som motiv samt vapen i sig är konstverk (Heim 1978, von Volborth 1987). Vapen avbildas i olika stilar och dessa förknippas med de vanligaste konststilarna: den gotiska stilen, renässans samt barock och rokoko. Den gotiska stilen (1150-1530) samt tidig renässans (omkring 1400-talet och 1500-talet) är de viktigaste konstepokerna för heraldisk konst (von Volborth 1987). Det är naturligt att vapen brukade avbildas i den samtida stilen. Men det händer ofta att vapenbilder är inspirerade av äldre stilar.

De oftast förekomna konstteknikerna eller det konstnärliga språkets materiella element (Peic 1971) inom heraldisk konst är: grafik (i den vida bemärkelsen), akvarell-, guash-, olje- och pastellmålning, träsnitt samt glas- och annan gravyr. Jag vill påstå att vapenbilder är utförda i enlighet med äkta konstens lagar och kännetecknas av det konstnärliga språkets psykiska element. Von Volborth (1987) beskriver vad som kännetecknar ett heraldisk konstverk. Han skriver att en vapenkomposition måste vara korrekt men även estetisk. Linjer, proportioner, symmetri, färger och valörer skall användas på rätt sätt. Även de största mästarna inom en viss konstepok tyckte om att utföra heraldiska konstverk. En av dem var Albrecht Dürer.

Figur 7. Bilder med vapen som motiv samt vapen i sig är konstverk. Teckning Davor Zovko.

Wasling (1997) nämner att de första fälttecknen utvecklades med den medeltida feodala kungamakten. Man hade ingen stående armé, utan de utsedda befälhavarna samlade härar vid behov. För att kunna leda härarna använde befälhavarna baner och fanor, med dessa markerade man sin position på slagfältet.

Zmajic (1996) menar att de första vapnen kom med de riddarna som deltog i det första korståget.

Många teoretiker (bl a Heim och von Volborth) är ense om att vapnens utveckling gick parallellt med den medeltida stridsrustningens utveckling. Under 1000- och 1100-talet utvecklades nya typer av hjälmar. Dessa gav riddarna bättre skydd men dolde samtidigt deras ansikten helt, vilket ledde till att det var omöjligt att veta vem riddaren var. I strider var det dock mycket viktigt att veta vilka riddare som var vänner och vilka som var fiender samt var alla fanns. Behovet av att bli igenkänd ledde till att man började måla tydliga märken på sina sköldar samt att pryda sina hjälmar med tredimensionella figurer (inte nödvändigtvis likadana som sköldemärken). Men först när dessa märken blev riddarnas egna tecken och ärvdes som sådana av deras barn, först då kan vi tala om heraldiska vapen.

Figur 8. S k kittelhjälmar dolde riddarnas ansikten och det var omöjligt att känna igen dem. Därför började riddarna måla tydliga tecken på sina sköldar (Zovko 1998, s. 24). Teckning Davor Zovko.

Som det första kända heraldiska vapnet nämns vapen för Geoffrey Plantagenet, greven av Anjou, från år 1127 (Heim 1978). Greven fick vapnet från sin svärfar (Wasling 1997).

Sedan dess användes vapen i både strider och torneringar. Torneringar skulle kunna beskrivas som riddartävlingar. I början saknade torneringar både regler och domare, vilket gjorde att risken att bli dödad i en tornering var tämligen stor (Wasling 1997). Torneringar var förbjudna i England fram till 1194, då Richard I Lejonhjärta upphävde förbudet under förutsättning att deltagare håller sig till vissa regler (Wasling 1997).

Under den tiden utvecklades även häroldsämbetet. Härolder utförde olika uppdrag inom sitt ämbete. Några av dessa uppdrag var budbärare, diplomater, krigsdomare samt författare av vapenrullor – förteckningar över befintliga vapen (Wasling 1997).

Neubecker (1997) skriver att heraldiska regler skapades under de första århundradena av det andra millenniet. Det var just härolderna som formulerade heraldiska regler och såg till att dessa följdes.

Heim (1978) delar heraldikens utveckling i tre perioder:

1. Heraldry of warfare (1100- och 1200-talet)
2. Tournament heraldry (1300- och 1400-talet)
3. Ornamental heraldry (från 1500-talet tills idag)

Användning av heraldiska vapen har inte upphört efter att upptäckt av krut hade gjort sköldar och hjälmar oanvändbara. Människor fortsatte med användning av heraldiska vapen i samma utsträckning som förr men istället för riktiga vapen gick man över till olika avbildningar av vapen. Von Volborth talar om pappersheraldik. Heim (1978) menar att heraldisk konst började att blomstra på nytt under det senaste århundradet.

I Lexikon 2000 (1997) står det att heraldik inte alls är någon död företeelse idag, varken i Sverige eller utomlands. Inga nya adliga ätter tillkommer idag men många nya vapen komponeras. Dessa är borgerliga och offentliga vapen. Borgerliga vapen är vapen för icke-adliga släkter och offentliga vapen är statliga, både civila och militära samt kommunala vapen. Vid komponering av alla dessa vapen tillämpas heraldikens regler.

Andersson (1993) skriver att vapenbruket har i vår tid fått sin största utbredning någonsin, både vad gäller antal vapen och typer av deras bärare.

Raneke (1995b) säger om användning av heraldiska vapen idag:
Vapnet kan fungera som ägarmärke, som givarmärke och som ett genealogiskt kännemärke och gemenskapstecken. (…) Ett viktigt daterings- och identifikationsinstrument särskilt användbart för konst- och medeltidshistoriker. (…) Ett vapen kan representera en person, en släkt, men kan även utgöra en bildsymbol för ett land, en stad, kommun, socken, organisation, samfund av något slag etc.

Heraldiska vapen används idag i olika sammanhang och av olika ägare. Bäckmark och Wasling (2001) delar alla befintliga vapen i olika vapengrupper. Författarna talar om territoriella vapen (riks-, landskaps-, läns-, kommun-, härads- samt församlingsvapen), vapen som används inom statliga myndigheter, försvarsmakten, utbildningsinstitutioner, studentkårer, kyrkor, företag, hantverkare, föreningar, ordnar samt ordenssällskap. Inom olika ordnar och ordenssammanslutningar bär medlemmar även personliga vapen. Vapen kan även vara ämbetsvapen, personliga vapen i övrigt samt släktvapen.

Figur 9. Många skolor bär egna vapen. Vapen för S:ta Cecilias akademi. Teckning Davor Zovko.

Att gå djupare in på frågan varför användning av heraldiska vapen är så utbredd idag, är kanske en uppgift för en större studie.

Heraldik som historiens hjälpvetenskap hjälper oss att identifiera människor i tiden och att följa deras liv. Även andra historiska händelser kan belysas med hjälp av heraldiska vapen (Raneke 1984, 1995b).

Här följer en kort översikt över några utvalda heraldiska regler. Mer detaljerad redovisning av heraldiska regler skulle kräva mycket stort utrymme och skulle överstiga denna artikels ambitioner.

Heraldiska regler som skapades av härolder gäller i stort sett än idag, utan att ha förändrats i någon större utsträckning (Neubecker 1997).

Lexikon 2000 (1997) delar heraldik i praktisk och teoretisk heraldik. Enligt denna indelning består praktisk heraldik av vapenkonst och av de heraldiska reglernas tillämpning. Teoretisk heraldik sysslar med vapnens uppkomst och historia. Svenska Heraldiska föreningen, SHF (2002) utvecklar denna indelning litet mer. På SHF:s webbsida står det:
Termen Praktisk heraldik används inom heraldiken som ett samlingsord för det konstnärliga utförandet av vapnet jämte sammanställandet av vapenrullor. Begreppet står därför i viss motsats till Teoretisk heraldik som huvudsakligen behandlar vapenrätt och historia.

För att kunna presentera heraldiska regler på ett enklare sätt följer jag denna indelning. En regel är dock gemensam för både praktisk och teoretisk heraldik. Denna regel säger att varje vapen måste vara unikt. Ett vapen förknippas med sin ägare över tid och får därför inte användas av andra vapenbärare även om dess första bärare dött eller upphört att existera för några hundra år sedan (Bäckmark och Wasling 2001). Denna regel är heraldikens viktigaste regel överhuvudtaget. Eftersom ett stort antal vapen är i bruk idag (tillsammans med de vapen vars ägare inte lever längre) används denna regel inom begränsade geografiska områden, som t ex Norden. Detta betyder att varje vapen i Norden måste vara unikt och att det inte får finnas två likadana vapen.

I Storbritannien, Irland, Spanien och i Sydafrika utövar heraldiska myndigheter tillsyn över bruket av släktvapen (von Volborth 1987). Vapenfrågor i Sverige behandlas inom varumärkesrätten (Bäckmark och Wasling 2001). Några lagar är intressanta för heraldik: vapenskyddslagen eller lagen om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar (SFS 1970:498), tillsammans med lagen om vissa officiella beteckningar (1976:100), lagen om Sveriges riksvapen (1982:268) och lagen om Sveriges flagga (1982:269) (Bäckmark och Wasling 2001).

Regler inom den praktiska heraldiken bestämmer bl a hur man konstnärligt utformar ett vapen samt hur man komponerar nya vapen.

Den första praktiska regeln är den sk tinkturregeln. Heraldiska färger – tinkturer – delas upp i färger och metaller. Huvudfärger är röd, blå, grön, purpur och svart. Metaller är guld och silver. Tinkturregeln säger att man i skölden inte får lägga två färger eller två metaller bredvid varandra. Detta för att säkerställa starka kontraster i sköldemärken. Färgerna är mörka och metallerna är ljusa. Detta gör att alla sköldemärken är avbildade i starka kontraster och kan lätt ses även på långa avstånd. Von Volborth (1981) menar att sköldemärken måste vara ”läsbara” även på 200-meters avstånd. Uppkomsten av denna regel förklaras med det nämnda behovet av att bli igenkänd under medeltida strider.

Figur 10. Sköldemärken måste vara tydliga. Därför komponeras de alltid i starka kontraster och är enkla (Bäckmark och Wasling 2001, s. 43). Teckning Davor Zovko.

Sköldemärken får bestå av vilka symboler som helst, med några få begränsningar. Alla bilder som förekommer i sköldemärken delas upp i häroldsbilder och allmänna bilder (Lexikon Tvåtusen 1997). Häroldsbilder är egentligen geometriska delningar av skölden samt olika typer av skuror med vilka sköldar delas. Allmänna bilder kan vara i stort sett vilka bilder som helst: kors, lejon, örnar och andra djur, liljor, rosor och andra växter, människor och kroppsdelar, verktyg och stridsvapen (Bäckmark och Wasling 2001). Även fabeldjur är omtyckta som allmänna bilder. Grip, drake, enhörning och basilisk är inte alls sällsynta allmänna bilder. Men heraldiken skapar ständigt nya fabeldjur, t ex en hök sammansatt med en lapphund (Bäckmark och Wasling 2001).

Figur 11. Bara fantasin sätter gränser för olika fabelväsen. Teckning Davor Zovko.

Von Volborth (1987) skriver att modernare föremål som t ex tåg och flygplan inte får användas som allmänna bilder eftersom dessa uppkom långt efter heraldikens övergång till pappersheraldik. Deras förekomst i vapensköldar skulle innebära en anakronism. Raneke (1995a) och många andra teoretiker (bl a von Volborth 1981) menar att vapen måste avbildas i den konststil som är samtida med vapnets uppkomst. I annat fall får man anakronism igen. Jag anser att varje nykomponerat vapen redan är en anakronism per se eftersom medeltida sköldar och hjälmar inte har använts sedan 1500-talet. Om sköldemärken är stilistiskt förenliga med äldre stilar kan hela vapnet avbildas i dessa stilar.

Figur 12. Varje nykomponerat vapen är en anakronism i sig. Om sköldemärket är förenligt med äldre stilar, kan vapnet avbildas i dessa stilar. Teckning Davor Zovko.

Allmänna bilder i sköldemärken får inte vara plastiska (Raneke 1995a, von Volborth 1987). Däremot får figurer i hjälmprydnaden gärna vara tredimensionella. Allmänna bilder och figurer i hjälmprydnader måste vara stiliserade (Raneke 1995a). För att sköldemärken skall kunna ”läsas” på långa avstånd, ritades allmänna bilder på så sätt att ”det karakteristiska framhävdes, medan alla onödiga detaljer utelämnades”.

Ett annat krav som alla sköldemärken måste uppfylla är att de kan beskrivas med ord (Bäckmark och Wasling 2001). Varje vapens innehåll anges med ord i en vapenbeskrivning som kallas blasonering. Det är just i blasoneringen som vapnets innehåll återges exakt. Bildernas utformning är beroende av bl a tidpunkten för deras uppkomst samt vapnets användning (Raneke 1995a). En vapenbild är egentligen bara en konstnärs tolkning av blasoneringen. Därför består många vapenrullor av enbart blasoneringar.

Blasonering måste vara kortfattad och angiven med vedertagen heraldisk terminologi (Andersson 1993). Blasonering måste också vara tydlig och får inte lämna utrymme för några felaktiga tolkningar. Man skall sträva efter att göra blasoneringar så korta som möjligt men detta får aldrig ske på tydlighetens bekostnad (Zovko 2003). Varje häroldsbild samt varje tänkbar allmän bild har sitt namn i heraldisk terminologi (Raneke 1987). I en vapenbeskrivning är höger och vänster ”omkastade” eftersom ett vapen beskrivs från vapenbärarens och inte från åskådarens perspektiv (Bäckmark och Wasling 2001). För att påminna om detta faktum samt för att slippa begreppen heraldiskt höger och heraldiskt vänster använder man i vapenbeskrivningar de latinska orden dexter och sinister.

Figur 13. Heraldiskt höger och heraldiskt vänster (Raneke 2001, s 131).

Det faktum att en och samma blasonering eller ett och samma vapen kan avbildas på oändligt många sätt har lett till en rik stilistisk mångfald inom heraldik. Det är inte bara stilepoker och konstnärers egna stilar som påverkar vapnets utformning. Även föremål som vapen skall smycka påverkar vapnets konstnärliga utformning. Denna mångfald möjliggör att vapen ändrar sin form, utan att ändra sitt innehåll. Därför blir heraldiska vapen aldrig omoderna (Raneke 1995b). Kanske har denna omständighet bidragit till att heraldik lever än idag?

Figur 14. Ett och samma vapen kan avbildas på oändligt många sätt. Detta gör att vapen aldrig blir omoderna. Teckningar Davor Zovko.

Även den teoretiska heraldiken har sina regler. När man talar om den teoretiska heraldikens regler tänker man i första hand på vapenrätt.

Den första frågan som måste besvaras är: vem har rätt att bära ett vapen. Många människor tror att det är bara adliga släkter och personer som har rätt att bära heraldiska vapen. Min egen erfarenhet är att uttrycken ”att ha ett vapen” och ”att vara adlig” för många är synonym (Zovko 1998). Men detta är en helt felaktig uppfattning. Vem som helst har rätt att ha ett vapen. Den ofta citerade medeltidsjuristen Bartolus de Saxoferrato skrev redan på 1300-talet (Bökwall och Raneke 1963):
Quilibet potest sibi assumere arma et insignia illa portare et in rebus propriis impingere.
(Vem som helst för taga sig vapen och dessa märken bära samt på sina ägodelar avbilda. Min översättning.)

Von Volborth (1973) menar att vem som helst har rätt att föra ett vapen samt att det har varit så sedan heraldikens början under medeltiden och är så idag. Heim (1978) skriver att rätten att föra ett vapen inte är någon privilegium, utan en rättighet som varje människa har. Vem som helst för bära namn och symboler som skiljer en från andra. Heim menar också att det är bra att alla människor bär vapen. Dessa skulle bl a påminna sin ägare om goda livsprinciper vilka är viktiga för varje människa. Hildebrand (Refererad i Berghman 1934) skrev att borgerliga vapen var kända i Sverige sedan 1320.

Vissa attribut (rangtecken) får dock inte användas av alla. Regler är olika i olika länder. I Sverige används olika rangtecken som visar om ett vapen är adligt, friherrligt eller grevligt. Raneke (1988) skriver att ett vapen i sig inte har någon rang, utan att det är just rangtecken som anger vapnets rang. Rangtecken har redan nämnts i avsnittet om vapnens delar (se även bilder). För repetitionens skull nämns de nu igen. Den första skillnaden mellan borgerliga och adliga vapen i Sverige är typ av hjälm. Borgerliga vapen förses med slutna hjälmar och adliga vapen har öppna hjälmar. Dessutom är adliga, friherrliga och grevliga vapen prydda med motsvarande kronor. Friherrliga och grevliga vapen får förses med sköldhållare samt med fler än en hjälm. Friherrliga vapen får ha två och grevliga vapen tre hjälmar. Hjälmbindel och valspråk får föras av alla vapenbärare

Rangtecken inom kyrkan, liksom för Riks- och kommunvapen, är av helt annan art. Regler för offentliga vapen är olika i olika länder. Kyrkliga dignitärer inom den Romersk-katolska kyrkan bär hattar i olika färger och prydda med olika antal tofsar. Även olika kyrkliga kroppar (som t ex stift) har sina rangtecken (Heim 1978). Inom Svenska kyrkan är det bara ärkebiskopen och biskopar som har särskilda rangtecken – mitra. Mitran tilläggs en kräkla bakom skölden i biskopsvapen och en korsstav korslagd med en kräkla i ärkebiskopsvapen (Bäckmark och Wasling 2001).

Figur 15. Kyrkliga dignitärer inom den Romersk-katolska kyrkan bär hattar i olika färger och prydda med olika antal tofsar. Biskopsvapen har en grön hatt med tolv tofsar. Även olika kyrkliga kroppar (som t ex stift) har sina rangtecken. Inom Svenska kyrkan är det bara ärkebiskopen och biskopar som har särskilda rangtecken – mitra. Inom Romersk-katolska kyrkan är mitran – tillsammans med en korsstav och en kräkla, korslagda bakom skölden – rangtecken för ett stift. Inom Svenska kyrkan används samma rangtecken i ärkebiskopsvapen. Teckningar Davor Zovko.

Von Volborth (1973) nämner att en och annan person kan undra varför man fortfarande kan läsa om heraldiska rangtecken i ett modern litteratur om heraldik. Von Volborth förklarar rangtecknens existens bl a med det faktum att rangtecken är en del av heraldikens historia.

Det har redan nämnts att ett vapen är sin bärares symbol över tid. Just när sköldemärken blev privat egendom som gick i arv, blev de också heraldiska vapen. Ett vapen följer en släkt precis som namnet (Bäckmark och Wasling 2001). I regel används vapnet oförändrat av alla släktmedlemmar. I vissa fall händer det att kusiner använder olika varianter av ett och samma vapen. I vissa fall görs förändringarna utanför själva vapenkompositionen, på så sätt att varje släktmedlem använder sitt eget valspråk. Men i regel gäller: en släkt – ett vapen (Bäckmark och Wasling 2001).

Figur 16. En släkt skall använda ett och samma vapen. För att man skall kunna tillskriva ett vapen en enskild släktmedlem, använder varje släktmedlem sitt eget valspråk. Teckning Davor Zovko.

Kvinnors vapen beskrivs oftast under egna rubriker i litteraturen. Traditionellt bär kvinnor inga hjälmar i sina vapen. Kvinnors vapen framställs oftast på spetsruteformiga och ovala sköldar.

Figur 17. Kvinnors vapen framställs oftast på spetsruteformiga eller ovala sköldar. Teckningar Davor Zovko.

Många av den teoretiska heraldikens regler blir den praktiska heraldikens regler eftersom vapenkompositioner utformas efter dem. Ett exempel på dessa regler är regler som bestämmer vilka rangtecken en viss vapenbärare har rätt till.

Sunnqvist (2001) diskuterar om vad som är ”rättsligt genomdrivbara regler” och vad som är ”sed som inte är rättsligt bindande”. Sunnqvist talar om ”det heraldiskt olämpliga” och ”det vapenrättsligt förbjudna”. Sunnqvist skriver:
Hur vapen komponeras är uppenbarligen sed. Exempel härpå är tinkturregeln samt regeln att hjälmtäckets färger skall korrespondera mot sköldens färger. En fråga som uppenbarligen är rättslig är huruvida ett släktvapen är registreringshinder i varumärkesrätten.

I denna artikel används i regel termen ”regel” för både seder och regler eftersom heraldikens seder betraktas av heraldiker som regler, även om de inte är rättsligt bindande.

Härolder uppkom i södra Frankrike i slutet av 1000-talet och var i början trubadurer samt underhållare som kom från samhällets alla skikt (Wasling 1997). Senare förknippades härolder med riddartorneringar. De nämndes först som vanliga utropare, sedan som domare samt även som organisatörer och övervakare av torneringar. Härolder samlade också vapen och författade vapenrullor. Wasling skriver också, att härolder även var diplomater och hade full diplomatisk immunitet. Det har redan nämnts att härolder skapade heraldiska regler och kontrollerade att dessa följdes. Dessa är bara några av roller som medeltida härolder hade.

Idag existerar härolder i vissa länder. De verkar som ansvariga för vapenkontroll i de länder där myndigheter kontrollerar vapenbruket. Dessa länder är: Storbritannien, Irland, Spanien och Sydafrika. Härolder utövar även vissa hovceremoniella uppgifter.

I den nämnda definitionen av heraldiker skriver Bäckmark och Wasling (2001):
Dagens fackmän och specialister på heraldik kallas heraldiker. Benämningen anger endast att personen är heraldiskt sakkunnig och medför inga associationer till de ceremoniösa uppgifter som åligger en härold (s. 93).

Von Volborth (1987) kallar heraldiker för expert amateurs. Detta är exakt vad heraldiker är: kunniga lekmän.

Andersson, P. (1993): Heraldik. Läran om vapenmärken. Mjölby: Draking.

Berghman, A. (1934): Borgerliga släktvapen. Meddelanden från riksheraldikerämbetet 1934. Malmö: Skånetryckeriets Förlag.

Berghman, A. (1987): Heraldiskt vademecum. Göteborg: Numismatiska Litteratursällskapet i Göteborg (Faks. tr, orig. Stockholm 1938).

Brajkovic, V. (1995): Grbovi, grbovnice, rodoslovlja. Zagreb: Hrvatski povijesni muzej.

Bäckmark, M., Wasling, J. (2001): Heraldiken i Sverige. Lund: Historiska Media.

Bökwall, C., Raneke, J. (1963): Inledning i Skandinavisk Vapenrulla. Stiftelsen Skandinavisk Vapenrulla. Malmö: Heraldiska förlaget.

Heim, B. B. (1978): Heraldry in the Catholic Church. Gerrards Cros: Van Duren.

Lexikon Tvåtusen – Lexikon 2000 (1997): Band 11. Höganäs: Bra Böcker.

Neubecker, O. (1997): Heraldry: sources, symbols and meaning. London: Little, Brown.

Peic, M. (1971): Pristup likovnom djelu. Zagreb: Školska knjiga.

Raneke, J. (1984): Till frågan om Ängsömålningarnas datering. Fornvännen 79. Stockholm: Vitterhetsakademien.

Raneke, J. (1987): Nordisk heraldisk terminologi (red). Lomma: Svenska nationalkommittén för genealogi och heraldik.

Raneke, J. (1988): Det heraldiska vapnet. Medeltid. Skövde: Västergötlands turistråd.

Raneke, J. (1990): Svensk adelsheraldik. Malmö: Corona.

Raneke, J. (1995a): Heraldisk bildåtergivning. Lomma: Jan Raneke.

Raneke, J. (1995b): Min vetenskap heraldik. Redogörelse inför Ad Sciendum, sällskapet för tvärvetenskap. Lund: Jan Raneke.

Raneke, J. (2001): Beskrivning av medeltidsvapen. Släkt och hävd nr. 2-3, 2001. Uppsala: Genealogiska Föreningen – Riksförening för släktforskning.

SHF – Svenska Heraldiska Föreningen (2002): Praktisk heraldik. http://www.geocities.com/heraldiker 021230.

Sunnqvist, M. (2001): Släktvapenrätt – en jämförande studie av den historiska och nutida, engelska, tyska och svenska rättsliga regleringen av släktvapen och dess förhållande till varumärkesrätten. Lund: Lunds Universitet.

SVR – Stiftelsen Skandinavisk Vapenrulla (1963-): Skandinavisk Vapenrulla. Kristianstad: Monitor.

Wasling, J. (1997): Den medeltida härolden. Utvecklingen av häroldsämbetet i Skandinavien under medeltiden. Göteborg: Göteborgs Universitet.

Volborth, C-A. von (1973): Heraldry of the World. London: Blandford Press.

Volborth, C-A. von (1981): Heraldry. Customs, Rules and Styles. Poole: Blandford Press.

Volborth, C-A. von (1987): The art of heraldry. Poole: Blandford Press.

Zmajic, B. (1996): Heraldika, sfragistika, genealogija. Zagreb: Golden Marketing.

Zovko, D. (1998): Heraldika – grboslovlje. Hrvatski glasnik nr. 1/98. Hisings Kärra: Kroatiska Riksförbundet.

Zovko, D. (2003): Det normala i blasoneringen. Svenska Heraldiska Föreningen: http://www.heraldiska.org 030303.